Om jag var i dina skor skulle jag låta bli det som är andras
och lära mig skillnaden mellan mitt och någon annans.
Fattar du inte att du förstör för alla andra?
Bara för att du inte har det bra själv? Antagligen så äre så.
Det är precis så jag känner, kanske ganska fel utav mig men så är det. Sen och andra sidan, så är jag less på att kämpa utan att få resultat, jag är less på att trycka bort alla känslor som kommer nära, jag är less på att bygga en hög utav obehag. För högen börjar bli alldeles för stor. Det är jobbigt att bära allt själv, jag vill inte lägga över allt på någon annans axlar, tänk om det blir för mycket för dom, hur skulle det kännas för mig? Tänk om jag blir idiotförklarad för mina egna åsikter och tankar? Nej, jag håller det hellre själv och låter bägaren rinna över.
Jag går i bitar.
Ja, det gör jag. Jag är alldeles för överbelastad. Jag orkar inte mer. Jag har tappat glöden på ciggen och det är slut på gas i tändaren. Det är så det är. Visst fan kan jag fortsätta kämpa, men frågan är hur bra min kropp skulle må utav det. Hur skulle den ens se ut? Jag har ingen aning, antagligen helt förstörd.
Försök le, någon kanske går på det?
Jag kan verka som världens gladaste person när man ser mig, men jag gömmer allt bakom ett mesigt och patetiskt leende. Kul att alla går på det med, vilket är ännu mer patetiskt? Men det är när ingen annan kollar, som smärtan uppstår, och jag hamnar på golvet liggandes, med genomvåta kläder, mascara i hela ansiktet, skakandes. Det är när ingen annan ser, som alla ärr kommer fram, dom syns, för resten av livet. Alla kollar ju så fruktansvärt ytligt och kollar aldrig in i ögonen eller lyssnar på den låtsas glada rösten som är full med fruktan och rädlsa. Vad är det då för mening med att försöka prata med någon om det om dom ändå inte ser det direkt? Jag har ingen aning. Det är inte ens värt ett försök att ta reda på det heller för den delen.