Jag försöker intala mig själv, varje vecka, varje dag, varje sekund, att jag inte vill ha något med dig att göra.
Du trycker ner mig med dina få ord, du psykar mig med dina blickar, du slår mig i ansiktet och sparkar på mig fastän jag redan ligger ner. Jag vill höra din röst, jag vill se dig, samtidigt som jag aldrig vill höra ditt namn igen, aldrig se dig igen. Aldrig ens känna av din närhet, din energi...
And I break down as you walk away.
And I wonder if you know, how it feels to let you go.
Jag känner mig som ett skal, tänk er... en melon, eller, bara melonskalet egentligen. räcker med att du tappar det så går det sönder och allt innehåll (som i detta fallet bara är luft) försvinner ut i luften, som en tår som faller ner i det stora blå.
Och jag har tappat orken till att försöka kämpa, jag har tappat orken till att försöka rädda mig själv.
9 dagar till, sen blir allt nog bra, 35 dagar så förstörs allt jag byggt upp under ett år.
9 dagar till, sen svävar jag och mår super bra med dom som betyder mest för mig och alltid kommer finnas i mitt hjärta. Om 35 dagar krälar jag på golvet, med smink som runnit i hela ansiktet, full som ett as och minns allt, minns alla känslor, minns alla fingrar, minns all närhet. Ohjah, antagligen den sämsta dagen på året.
15/3... I'm free falling.
Everytime I think of you, I always catch my breath.
I'm still standing here, and you're miles away.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar