Okej, jag erkänner. Jag blir svartsjuk för minsta lilla, that's it. 

Jag känner mig hotad för inget alls.

För jag vet vad jag behöver ha kvar, och jag vägrar mista det.

Det är så det är, och jag står för det.

Jag vill inte att någon annan ska prata med det jag håller kärt.

Jag vill inte att någon annan ska skriva något som är hotande för mig.

Spelar ingen roll hur relationen är, det som är mitt, är mitt. 

Ingen annans.